Just nu sitter jag och funderar igen. Blir lite sådär "djupt filosofisk".
Det kan i och för sig ganska bra att vara sådan ibland och få ur sig lite av allt som bubblar under ytan. Det är väl trots allt det jag har den här bloggen till för? Att få ut lite tankar och funderingar helt enkelt, samtidigt som jag berättar om min tid här. Med tanke på det så kan det förklara den stora blandning jag har mellan mina inlägg. Jag skriver helt enkelt om det som faller mig in för tillfället. Antingen gillar man det eller inte - That's it.

Just nu känner jag att det är otoligt skönt att vara ensam. Inga störande människor, inga störande ljud, inget som tränger sig på. Att bara vara. Njuta av tillvaron tror jag det brukar kallas. Kanske känner jag så för att jag är lite trött, för att jag har "sovmorgon" imorgon, eller för att jag helt enkelt är jag. Ensamhet. Ett ord som kan vara både vackert och hemskt på samma gång, allt beronde på hur man ser och känner för det för stunden.

Ensam. Just nu skulle jag mest av allt bara vilja att tiden spolades tillbaka och jag kunde ha dig här. Tillsammans, du & jag. Sedan inser man att det är omöjligt. Omöjligt? Kanske. Hur kan egentligen något som förstört så mycket fortfarande vara det man saknar? När och/eller om man väl saknar något vill säga.

Livet är det stora mysterium vi alla har chansen att uppleva. Men de flesta kommer vara långt ifrån att någonsin förstå sig på det...

Och med det sagt så kanske jag äntligen kan sova.