Secondhand Serenade - Fall for you

Fick låten skickad till mig för lite mer än ett år sedan. Den är bra, riktigt bra. Och varje gång jag hör den så tänker jag på dig. Även om det aldrig kommer bli så, även om jag nog inte ens vill ha det över huvudtaget så kommer den där låten alltid påminna om dig. På ett bra sätt... finfina tider. Vad hände? Ibland vill man spola tillbaka och se vad som gick snett. Undrar hur det skulle vara om allt var lite annorlunda.

Vet inte ens om du läser min blogg. Men om du gör det...så borde du veta vem du är.

Egentligen hade jag inte tänkt skriva något mer idag, men ibland blir ju saker och ting inte som man tänkt sig.
Jag pratade en massa med Matilda idag och hon frågade om jag inte kunde skriva ett litet speciellt inlägg...

Jag har nu setat och tittat på en tom skärm i över en timme, men orden har inte riktigt kommit till mig på rätt sätt. Det är svårt att förklara. Känslor är svåra över huvudtaget.

Det som skulle vara speciellt med inlägget var att det skulle handla om "den där klumpen i magen". Många tänker nog då på folk som inte orkar gå till skola/jobb osv beroende på att dom inte mår bra där. Men det är inte en sådan klump jag syftar på. Jag syftar på klumpen-i-magen-på-grund-av-djup-besvikelse klumpen.

Varför uppstår den? Varför stannar den kvar där? Varför blir man ständigt påmind om den?

Du lever livet, är lyckligare än någonsin och ingenting verkar kunna komma i din väg. Sedan så händer det. Världen raserar och kvar står du. Ensam. Känslan av att bli förådd och otroligt sviken kommer krypande. Du känner dig utblottad. Allt du tidigare trott på har försvunnit, det finns inte längre. Det förtär dig inifrån, sliter sönder dig. Sakta men säkert.

Sedan går livet vidare. Du tror inte det just då, men det gör det. Livet fylls av ljuspunkter igen och du börjar bygga upp din värld igen, om än lite försiktigare än förut. Du försöker förstärka vissa delar av den, så den inte ska kunna rasa igen.

Ändå så är det något där som gör att du inte riktigt vågar lita på det du har byggt. Kanske du har sparat den gamla grunden och byggt på eftersom den visat sig stark genom att vara kvar? Är det kanske just den delen som gör att du känner den där "klumpen i magen" för att du inte riktigt vågar lita på att grunden kommer hålla ännu en gång?

Världen jag talar om är egentligen en metafor ett hjärta. Ett hjärta som blivit krossat och rivet i småbitar.
Ärren som blir kvar är precis som vilka ärr som helst. Dom kanske inte alltid syns, men dom känns och dom finns kvar där. Jag tror att det är ärren som är klumpen i magen. Man känner dem om man tänker efter allt för mycket, minns.

Det är det som gör det så svårt att släppa in någon annan. Tänk om allt raseras igen?
Jag antar att man får se på det hela som att "har jag gjort det en gång, kan jag göra det igen".
Jag tror även att det gäller att mest våga lita på sig själv och veta att man kommer klara det även en andra gång... för vem vet innan man har försökt?

Jag känner mig hyperexhalterad och har lust att göra något äventyrligt, dumt, spännande, adrenalin framkallande, kul, överilat och knasigt. Vart känslan kom ifrån vet jag inte.

Har lust att skaffa en tatuering till, att springa tills man inte orkar mer, att snurra runt och skratta tills man faller ihop i en hög, sitta vid en strand vid solnedgången tillsammans med en god vän, få tiden att gå bakåt och framåt på samma gång, känna pirret i magen och veta att allt kommer att bli bra, dansa som aldrig förr och bara leva livet.

Fast...om jag tänker efter så känns allt så jäkla bra nu ändå! Så varför ska jag bry mig om en massa annat? ;)


I know that shame is your defeat...

Vad gör man om man vill göra allt på samma gång?

Jag skulle vilja skaffa lägenhet, dekorera den efter eget tycke. Göra den till min. Även om det bara skulle vara i lilla Falun.

Jag skulle vilja jobba, bara för jobbandets skull. För att ha något att göra. Även om det bara skulle vara i lilla Falun.

Jag skulle vilja plugga vidare, läsa några kurser. För att utöka min kunskaper. Även om det bara skulle vara i lilla Falun.

Jag vill umgås med mina vänner, ut och röja. Och bara vara. Även om det skulle vara i lilla Falun.

Jag vill ut och resa, upptäcka världen. Lära mig en massa olika språk. Jag vill inte bli fast i Falun. Jag vill inte bli fast i Sverige över huvudtaget.

Så hur gör jag när jag vill göra allt det där när jag både vill och inte vill vara i Falun? Hur gör jag när jag inte vill bli fast i ett och samma land? Kommer jag alltid vilja flänga omkring? Kommer jag någonsin komma underfund med vad det är jag vill göra med livet, i framtiden? Kommer jag att hitta min fasta punkt där allt helt plötsligt känns helt rätt?

Många frågor som till slut kommer att kräva svar. Men just nu är jag faktiskt glad att jag är där jag är, i England. Där jag faktiskt kan se allt ifrån ett annat perspektiv, se saker från en annan vinkel. Jag antar att det faktiskt är ett sätt att lära sig se saker man inte sett förut.

Say, what does someone like you doing in a place like this...


Man tror att man kan lämna saker bakom sig, men de smyger sig på en. De kommer tillbaka när man minst anar det. Det är både till det bättre och det sämre. Jag menar, här borta så ser man allt med ett annat perspektiv vilket kan vara till en stor fördel eller nackdel... Man kan se männsikor som de verkligen är. Man vet vilka som verkligen bryr sig, vilka som betyder något. Sanningen kan tyvärr slå till hårt och oförsonligt mot en när man väl upptäcker den.

Jag är glad att jag klarat mig undan så pass bra som jag har gjort. Men de finns de som inte alls gjort det. Att bli huggen i ryggen så fort man vänt sig om för att göra något nytt måste kännas hårt, jävligt hårt. Men ibland kanske det är nödvändigt att genomgå det endast för att du ska lära dig något om dig själv, och kanske även om andra.

Du kommer åtminstone lära dig vilka det är som är värda att lägga sin tid på och som vilka förtjänar din uppskattning...

Jag hatar att vara den person som alltid hör av mig till vissa personer, eller den som inte hör av sig alls till andra. Speciellt när det är personer som betyder mycket för just mig.

När man hör av sig till någon man inte pratat med på länge så är det kul att få respons. Men om den här personen aldrig tar första steget, utan det är du som lär göra det hela tiden, vad är det då värt? Samma sak, vad betyder de personer för dig som du inte hör av dig till egentligen? Väntar du på att de ska höra av sig till dig? Eller tycker du att de redan har spelat ut sin chans genom att kanske inte ge dig den respons du vill ha?

Jag blir alltid lika glatt överraskad när någon jag inte hört från på länge hör av sig till mig. När det för en gångs skull inte är jag som tar kontakt. Det värmer, starkt. Man blir glad. Kanske folk känner på samma sätt när jag gör så?

Istället för att hela tiden tappa kontakten med dina vänner och bekanta så kanske det är värt att höra av sig lite då och då, även om det är du som lär göra det först. För vem vet om det i framtiden ändras så att folk kommer höra av sig till dig först istället. En tanke från någon annan värmer, man känner uppskattning och man blir glad helt enkelt. Och vad passar inte bättre än det nu innan jul?

Sprid lite gläjde, prata lite med folk och visa att du bryr dig. Folk gillar att upptäcka att de är uppskattade och omtyckta...

Ursäkta det långdragna och kanske tråkiga och enligt vissa "nördiga" inlägg. Men jag måste väl få ur mig lite sånt ibland också...

Känner att tiden går så rysligt fort.
Linda, snart fösvinner du från Burghley Close för alltid!
Och kvar här blir jag....

Ibland önskar man nästan att karusellen kunde stanna så man kan kliva av.
Men det gör den inte, och det kanske är bra trots allt?
Man måste gå vidare, allt går vidare.
Och vi får göra nått bra av det. Som att se fram emot framtiden, för vem vet vad som händer där?

Nu är i alla fall alla julklappar fixade! Förutom de till familjen här. Måste fixa nått kul till barnen.
Sen...sen är jag klar. Både med att leka poet och filosof, och julklappsinhandling.

Det finns dagar då jag tänker mer på henne än på dig...

Livet är en väg som innehåller hinder vi måste lära oss ta oss över för att kunna fortsätta framåt, även om vi ibland fastnar och kanske vill stanna kvar där vi för tillfället är.

Godnatt

Ibland är det konstigt vilka vändningar livet tar.

Om jag vetat det jag vet idag, hade jag då gjort några ändringar?
Visst ångrar man saker man gjort i livet, men...ändå inte.
Jag kan säga att jag skulle ha velat ändra på vissa saker men det är inte sant.
Jag skulle antagligen ha gjort om samma sak ändå.
Man får lära av sina misstag och försöka igen.

Och om några år kommer jag sitta igen, skulle jag ha velat ändra det där?
Nej, livet får flyta på som det gör. Tänk framåt och inte bakåt så bruakr det mesta gå bra :)

Nu ska jag ta tag i livet och gå ner och göra iordning lite mat till barnen, innan de svälter (vilket jag inte tror att de gör...tyvärr)

Har fortfarande det där leendet på läpparna, det lämnar mig liksom inte.Det känns så bra. En varm bubblande känsla (som iof kan ha något att göra med Raviolin jag äter för tillfället, men ändå), spänd förväntan, lycka, härliga känslor som bara spritter runt i kroppen. Jag kommer hem till Sverige igen om 2 dagar. 2 DAGAR! Och jag får vara hemma i en vecka, träffa mina nära och kära, vara med om det "gamla normala". Det känns galet, och kul..på samma gång. Det känns också konstigt, jag har liksom börjat vänja mig nu. England smittar av sig på en rätt fort och du faller in i det snabbt, du lär dig rytmen på en gång - utan att tröttna på den. Ändå ska det som sagt bli kul att komma tillbaka till det "gamla" om så bara för en liten stund. Vi förtjänar alla att vara lite nostalgiska ibland, på ett eller annat sätt.

Tycker inte ni?


Sundborn en dag i Januari 2009.

Jag vet att man inte ska säga att man hatar någon. Hata är ett väldigt starkt ord. Men om man avskyr någon så pass mycket att man nästan mår dåligt när man ser människan är inte det hat då?

Vad klassas egentligen som hat? Hur defineras det? Har det någon egentlig mening, eller är det vi själva som skapar den meningen? Kanske allt bara är en slags känsla av avsky, en avsky som är lite starkare på något sätt?

Samma sak är det med kär, och att älska. Vart går linjen mellan de två? Om man går runt och känner en bubblande känsla i magen varje gång man ser, tänker eller möter en viss person är man kär då? Kan man redan då älska den personen? Vart går egentligen gränsen, när kan man definera vad som är vad? Går det att egentligen skilja dem åt?

Ursäkta för det djupa inlägget om svåra frågor...men vi har mycket sådana ord som betyder olika för olika personer. Så...är det egentligen någon som vet hur det egentligen är? Eller skapar man sin egen betydelse?

Efter att ha sagt till Linda att jag ska försöka skriva ett till av de "djupare" inläggen idag så är det lika bra jag tar tar i saken innan det helt plötsligt blivit dag-byte.

Måste också bara berätta att jag och Linda kikat på halva Australia ikväll! Vi orkade inte hela eftersom vi blev trötta efter alla bullar och all saft vi fick i oss under tiden. Vi får avsluta den en annan kväll.

Men filmen satte sånna där "frön" i huvudet på en, som det hänt så många gånger förut. Känslan när man ser två människor se på varandra med det där speciella uttrycket i ansikterna. Avundsjuka? Kanske. Ibland skulle jag kunna säga att jag är otroligt avundsjuk på de människor som har det där speciella bandet mellan varandra. Jag trodde jag hade det en gång, men det bandet klipptes av, fort och brutalt. Som när man rycker bort ett plåster. Tyvärr så lämnades också ett ärr. Kanske som en påminnelse att aldrig falla för hårt, för djupt - igen. Jag tror i alla fall att det är det som hände. För på nått sätt så har aldrig den känslan riktigt kommit tillbaka, även om jag har försökt. Men det kanske bara är att vänta tills "den rätte" dyker upp igen. Igen? Den rätte ska väl bara komma en gång? Eller? Antagligen gjorde jag bara ett stort misstag den där gången... Jag tänker inte göra om det. Jag tänker vara mer försiktig, bara leva som jag vill. Nog för att avundsjukan på de som har "det" tillsammans ibland dyker upp. Men jag har inget att klaga på, jag trivs så som jag har det just nu. Jag är lycklig, med eller utan ärr.

Varje människa är sin egen lyckas smed...

Och med det säger jag faktiskt godnatt! :)

Just nu sitter jag och funderar igen. Blir lite sådär "djupt filosofisk".
Det kan i och för sig ganska bra att vara sådan ibland och få ur sig lite av allt som bubblar under ytan. Det är väl trots allt det jag har den här bloggen till för? Att få ut lite tankar och funderingar helt enkelt, samtidigt som jag berättar om min tid här. Med tanke på det så kan det förklara den stora blandning jag har mellan mina inlägg. Jag skriver helt enkelt om det som faller mig in för tillfället. Antingen gillar man det eller inte - That's it.

Just nu känner jag att det är otoligt skönt att vara ensam. Inga störande människor, inga störande ljud, inget som tränger sig på. Att bara vara. Njuta av tillvaron tror jag det brukar kallas. Kanske känner jag så för att jag är lite trött, för att jag har "sovmorgon" imorgon, eller för att jag helt enkelt är jag. Ensamhet. Ett ord som kan vara både vackert och hemskt på samma gång, allt beronde på hur man ser och känner för det för stunden.

Ensam. Just nu skulle jag mest av allt bara vilja att tiden spolades tillbaka och jag kunde ha dig här. Tillsammans, du & jag. Sedan inser man att det är omöjligt. Omöjligt? Kanske. Hur kan egentligen något som förstört så mycket fortfarande vara det man saknar? När och/eller om man väl saknar något vill säga.

Livet är det stora mysterium vi alla har chansen att uppleva. Men de flesta kommer vara långt ifrån att någonsin förstå sig på det...

Och med det sagt så kanske jag äntligen kan sova.

Jag vet, jag uppdaterade nyss...men jag måste göra det igen. Bara för att...
Det känns som att fok glömmer allt för fort. Folk glömmer andra människor som tidigare har varit en ganska stor del av deras liv, om man inte påminner dom vill säga.

Jag satt och kikade runt lite och började fundera hur många det är som har glömt bort mig bara för att saker har ändrats så mycket. Jag menar då inte det att folk skulle ha glömt mig bara för att jag åkt till England, uten mer att folk har glömt saker som var förr. Eller ja, förr och förr...för en tid sen helt enkelt. Jag minns de flesta människor som gjort intryck på mig under åren ganska bra, och tänker på dom ibland. Det får mig även att fundera om jag har lämnat något intryck hos några så att de kommer minnas mig lika bra som jag minns några av dem. Det  verkar helt enkelt som om väldigt många glömmer allt för mycket alldeles för enkelt, så kanske borde man ta sig en extra funderare så att inte du glömmer bort någon som förut varit väldigt speciell för dig. För vem vet vad just det minnet kan leda till i framtiden?

Att se sig själv genom andras ögon kan vara ett bra sätt att se saker ur ett annat perspektiv, man kan helt plötsligt förstå saker man inte gjorde förut. Men man kan också inse hur fel vissa människor har. man märker vilka som verkligen känner en och inte. Kanske borde man därför försöka se saken ur andra perspektiv mer ofta? Att kritiskt granska sig själv och andra och verkligen fundera över hur allt är. Är det såhär jag vill ha det? Är det här jag? Eller ska man kanske bara nöja sig med allt som det är? I och för sig.... om man lever livet och njuter av det så varför fundera egentligen? Det väl ingen idé att grubbla över saker som har varit eller kunde ha varit. Kanske bättre att bara tänka "Det här är jag" helt enkelt. Ja, det är nog bättre.

Det får räcka för stunden, för just nu är jag nöjd med allt precis som det är.

"Jag ger dig inte min morgon, inte min dag
Du får nått så mycket bättre
Du får Hela Jävla Jag"
- Lassa Lindh, Svenska hjärtan