Idag är har det varit en sån dag där man vill gå och dö (inte bokstavligen, men ni förstår grejen).

Pojkarna har varit vakna sedan 6.20 i morse, vilket betyder att jag också har varit vaken sen dess. Dom kan nämligen inte vara tysta för fem öre. Deras normala samtalston ligger på samma nivå som för en person som skriker till en person i ett annat rum. Allvarligt talat alltså. Som om det inte vore nog så kom Lewis hyperaktiva vän förbi klockan 9. Jag var inte pepp. Det var kaos i hela huset till 11.30 då äntligen Lewis och Sami (vännen alltså) skulle iväg på kalas. Puh.

Liiiite lugnare när man bara hade Jack att bry sig om. Satte honom framför tv:n så man kunde koncentrera sig på annat. När Lewis sedan kom tillbaka efter 3 var kaoset igång igen, och det slutade inte förrän ca 4 minuter sedan. Alltså halv 9. Skjut mig.

Som om inte det vore nog har jag världens mest spända mage på grund av mensvärk och allldeles för mycket mat. Inte skönt. Funderar på om man ska spy eller helt enkelt vänta på att magen ska explodera. Inget av alternativen känns allt för lockande.

Dock ser jag en liten ljuspunkt i detta kaosmörker. 10 dagar kvar. 10 dagar kvar. 10 dagar kvar.

Samt planerna som ligger för framtiden. Korsika - Norge - USA - Australien - Nya Zeeland - Något mer. Och självklart England igen.

Hej hopp