Egentligen hade jag inte tänkt skriva något mer idag, men ibland blir ju saker och ting inte som man tänkt sig.
Jag pratade en massa med Matilda idag och hon frågade om jag inte kunde skriva ett litet speciellt inlägg...

Jag har nu setat och tittat på en tom skärm i över en timme, men orden har inte riktigt kommit till mig på rätt sätt. Det är svårt att förklara. Känslor är svåra över huvudtaget.

Det som skulle vara speciellt med inlägget var att det skulle handla om "den där klumpen i magen". Många tänker nog då på folk som inte orkar gå till skola/jobb osv beroende på att dom inte mår bra där. Men det är inte en sådan klump jag syftar på. Jag syftar på klumpen-i-magen-på-grund-av-djup-besvikelse klumpen.

Varför uppstår den? Varför stannar den kvar där? Varför blir man ständigt påmind om den?

Du lever livet, är lyckligare än någonsin och ingenting verkar kunna komma i din väg. Sedan så händer det. Världen raserar och kvar står du. Ensam. Känslan av att bli förådd och otroligt sviken kommer krypande. Du känner dig utblottad. Allt du tidigare trott på har försvunnit, det finns inte längre. Det förtär dig inifrån, sliter sönder dig. Sakta men säkert.

Sedan går livet vidare. Du tror inte det just då, men det gör det. Livet fylls av ljuspunkter igen och du börjar bygga upp din värld igen, om än lite försiktigare än förut. Du försöker förstärka vissa delar av den, så den inte ska kunna rasa igen.

Ändå så är det något där som gör att du inte riktigt vågar lita på det du har byggt. Kanske du har sparat den gamla grunden och byggt på eftersom den visat sig stark genom att vara kvar? Är det kanske just den delen som gör att du känner den där "klumpen i magen" för att du inte riktigt vågar lita på att grunden kommer hålla ännu en gång?

Världen jag talar om är egentligen en metafor ett hjärta. Ett hjärta som blivit krossat och rivet i småbitar.
Ärren som blir kvar är precis som vilka ärr som helst. Dom kanske inte alltid syns, men dom känns och dom finns kvar där. Jag tror att det är ärren som är klumpen i magen. Man känner dem om man tänker efter allt för mycket, minns.

Det är det som gör det så svårt att släppa in någon annan. Tänk om allt raseras igen?
Jag antar att man får se på det hela som att "har jag gjort det en gång, kan jag göra det igen".
Jag tror även att det gäller att mest våga lita på sig själv och veta att man kommer klara det även en andra gång... för vem vet innan man har försökt?